Det kom ett brev..

Hej

Tack för en trevlig bekantskap med en för oss ny jakthundsras,  Griffon Nirvernais, och framför allt tack till er hundförare för ert stora  engagemang i skogen.

Vi fick se prov på en bra sök, fina drev och till och med ett väl  genomfört svårt och långt eftersök med lyckat resultat

Här kommer några bilder på ett gäng nöjda deltagare runt brasan och  en glad skytt (Peter Bergström) med sin nedlagda brungris, samt en nöjd  hundförare i form av dig själv.

Hoppas att vi kan få återkomma vid något senare tillfälle

Med vänliga hälsningar
Hugelsta KRP Jaktklubb

Anders Thofelt

 


 


 


 

 

Det kom två brev om samma jakt - fast från  olika delar av såten:

Först ett från Carina och Björn - ägare till  den underbara Doris:

I  slutet av januari var Scott, Gruffe, Doris och Felice med hussar på grisjakt i  Gnestatrakten.

2  igenväxta sjöar var jaktområdena,. Scott och Felice tog den ena och Doris och  Gruffe den andra. Det dröjde inte länge förrän det var full jakt i båda  vassarna.

Doris och Gruffe hade flera fina drev på gris och höll  sig ifrån rådjursspåren (som det var gott om).

Vid  ett tillfälle såg husse Björn, Doris driva grisen 5- 6 meter framför sig i lugn  takt, vilket han var väldigt nöjd med!

Gruffe jobbade länge och bra med en gris, så husse Åke  kom sent till korvgrillningen!

Jaktdagen avslutades med jakt med bl.a. basset griffon,  wachtel och kopov, då nivernaisägarna fick agera skyttar.

Våra nivernaiser låg då och vilade i bilarna.  

Vi  tackade för en trevlig jaktdag  och styrde kosan hemåt

 

och  sedan från Mikael Ö

Trassliga grisar i Gnestas täta  vassar

- av Mikael Östlund

4st  hundar med hundförarna Åke, Björn, KG och undertecknad dök upp denna vinterdag i  februari.

Av  veckans spårning så verkade det vara tomt i vassarna, däremot verkade det som om  vildsvinen höll till inne i skogen istället.

Vi  lade upp strategin och kom överens om att istället för att dela upp jakten i två  såtar så jagar vi av dem samtidigt med alla fyra hundar.

Åke  och Björn tog västra kanten och KG med sin unghund Felice och jag tog den  östra.

Detta var Felice´s första riktiga jaktdag och då det  finns mycket rådjur på dessa marker så beslöt vi att KG skulle gå med Felice i  vassen tills det började bli hett. Jag skulle gå med Scott i skogsbackarna och  leta efter vildsvin (mellan rådjuren…)

Ganska snart ser jag att Scott ändå börjar dra sig mot  vassen, jag följer efter och hinner knappt komma in i vassen förrns Scott drar i  gång och börjar väckskalla och strax därefter hör jag att han har kontakt. Jag  hör grisen springa i vassen och den går runt i en cirkel och kommer sedan  tillbaka mot mig.

Nu  har Scott ståndskall ca 30  meter ifrån mig men vassen är som en vägg så jag försöker  smyga mig fram på stigarna som vildsvinen gjort men vassen skrapar mot kläderna  och skaren gör att det inte går att smyga tyst, så vildsvinet upptäcker mig och  går loss. Strax därefter hör jag att Scott inte verkar hålla samma kontakt med  grisen som han brukar, det blir glest mellan skallen och ibland tystnar han  helt. Jag följer spåren och ser att det är en riktigt STOR-gris som han jobbar  med. Skallen blir bara glesare och glesare och tillslut tystnar de helt, men på  pejlen ser jag att han fortfarande förföljer grisen som verkar gå runt i en stor  cirkel i vassen.

När  jag följer spåren ser jag att denna stora gris har ställt sig i bakhåll vid mist  2 tillfällen! På ett ställe har den helt enkelt gått bort från stigen och ställt  sig i bakhåll där det är riktigt tätt…

Lite längre fram har vildsvinet gjort  en ”metkrok” precis som vissa skadade grisar eller björnar gör...

Nu  börjar det bli lite FÖR spännande och jag börjar bli nervös inför vad som kan  hända Scott. Då förstår jag också varför Scott är så reserverad - detta är en  erfaren gris (gissar på minst 150kg) som lurpassar på sina egna spår och Scott  är tyst för att kunna hålla koll på vad som händer. Lyckligtvis(!) släpper Scott  tillslut och kommer tillbaka till mig. Han söker kontakt och så springer han ut  och söker och det blir upptag direkt efter 100m, det buktar runt i vassen och på  20m ser jag en svart kontur springa förbi och som vanligt så står man på fel  grisväxel. Grisen springer på samma stig där jag gick in, hade jag stått kvar så  hade jag haft en fin skottchans. Att man aldrig lär sig!

Efter ett varv så lämnar vildsvinet vassen och springer  förbi 5st skyttar varav 2 provar men tyvärr bommar båda. Scott låg ca 1-2 min  efter och när han kommer fram till andra skytten vänder han tillbaka och söker  kontakt med mig. Han hämtar en ny gris inne i vassen och redan efter 50m blir  det ståndskall. Så höll det på i närmare 1 timme; ståndskall, buktande drev,  grisar som smyger runt i vassen, konturer av grisar, inga rena skottillfällen…  Så även denna gång vann vildsvinen! (igen…)

Unghunden Felice fick sin 1:a griskontakt på denna jakt,  en gris som var stött av Scott sprang rakt mot Felice. Först sprang hon till  husse men sedan övervann hon rädslan och sprang efter grisen en stund. Så det  blev kanske inte den optimala starten på jaktkarriären för Felice, men det  viktigaste var att hon hade dådkraften att komma tillbaka och jaga efter  grisen.

/Micke