Dacke "skriver" om sitt jaktår!

 

Jaktsäsongen 2012-13

 Nu när jaktsäsongen är slut så kan man ligga på soffan och drömma om nya duster med vildsvin, nya jaktmarker och kanske någon ny tik, ett halvår går så fort. Till att börja med kan jag skryta med att jag blev pappa till 8 fina valpar i våras.

Den 14 september åkte vi på vildsvinsjakt till Halland, Ljungbytrakten, där vi bodde hos några trevliga gubbar. Släpps på morgonen och efter en stund får jag tag på en liten gris som jag får stopp på efter ett kortare drev, men går loss igen. Pang! Så var det roliga slut efter cirka 30minuter. Släpps igen efter fikapaus. Jag får tag på vildsvin ganska omgående. Det smäller ett skott, jag blir inkallad av husse och kopplad. Vi åker till skottplatsen, troligen bom, känner ingen blodlukt. Släpps på nytt och fortsätter jakten, får jaga ganska länge innan husse får skotttillfälle, och så var den jakten över. 2 grisar skjutna av husse.

18 september åker vi på eftersök på kvällen. Grisen har gått in i en granplantering. Det är kolsvart och tätt med gran så jag släpps loss, husse fegar ur men grisen ligger död efter cirka 100 meter, men jag fortsätter att skälla tills gruppen kommer fram.

27 september är vi i Länna och jagar, får tag på en gris, men den skjuts innan vi hinner ifatt.

28 oktober är vi på grisjakt i Kärven. Jag får tag på grisar som jag ställer på ett hygge med mycket gräs och stora stenar, när husse kommer ifatt så skrämmer han iväg dem. En blir skjuten av en passskytt, men den jag driver går ur såten.

17 november är vi i Kragsta och jagar vildsvin. Det blir en häftig jakt när grisarna går ut i Rudsjön, där det är blött och hög vass, men jag lyckas få loss en gris som går i pass och med ett bra skott så springer den vidare till de sälla jaktmarkerna.

16 januari är vi i Kärven och jagar gris. Jag får tag på ett slag vid grisåteln och hinner snart ifatt, men det är en tuffing som inte vill röra på sig. Det släpps på en hund till, Celine, så vi lyckas få fart på den och grisen skjuts efter 10 minuter. Eter fikat får jag tag på en ny gris som jag jagar i 5 minuter innan det smäller och gris nummer två ligger.

22 januari är jag på RR-prov utanför Uppsala. Det klarar jag lätt. Vem vill jaga rådjur när det finns vildsvin?

31 januari. Det bästa spar vi till sist i det här lilla sammandraget. Vi träffas i Kärven vid Ulf Petterssons jaktstuga, Jaquez, Sven, Ulf, domare Bertil Larsson, husse och jag. Det är +4 grader, lugnt, ett bra väder för jaktprov. Loss 9.00, får fatt på en gris efter 20 minuters sökarbete. Drevet går rakt söderut men stannar efter 1.5 kilometer. Fast stånd cirka 25 minuter, går loss igen, drevet går västerut mot landsvägen, där blir det stört av grävmaskiner som håller på att gräva ner elkabel, men reder ut det. Grisen stannar igen 480 meter bort där det blir stånd igen. Husse blåser i sin visselpipa, och det är bäst att kolla vad han vill. Vi fortsätter provet tills provtiden är slut, då domaren talar om att jag har klarat ett första pris med 33 av 40 möjliga poäng. Jag, Trästabos Dacke, en Griffon Nivernais, är första hunden i Sverige som tagit ett första pris på vildsvin!!!

Till sist vill jag räcka vacker tass till jaktgruppen i Nivernaisklubben som har ordnat många fina jakter, (alla är inte med i den här berättelsen) markägare och kompisar, det har varit ett händelserikt jaktår. Vi ses i de djupa skogarna.

 Dacke

 

Dinos första grisar!
 

I Västra Harg, strax sydöst om Mjölby bor 4 årige Nivernaisen Dino med husse Elmer Holmkvist. Söndagen den 27 januari 2013 är en söndag som i allafall husse sent kommer att glömma..

Två grannmarker hade öppnat upp sina gränser och det var många jägare och många hundar - men bara en Nivernais - Dino.
Husse släpper Dino som ganska snart hittar en lega. Dino markerar och ställer sig lite vid sidan av och är helt tyst. Elmer börjar gå fram mot legan för att se vad det är Dino har hittat.. 
DÅ kommer en enorm sugga i expressfart rakt mot Elmer!
Han hinner tänka att han måste hejda henne. Hon kommer rakt framifrån och har mord i blicken. Elmer reagerar med ryggmärgen och får upp bössan och får iväg ett "skrämskott" som faktiskt snuddar suggan i skinkan när hon stryker Elmers byxben, så Elmer får  grisen att hejda sig och hon slinker iväg åt sidan.

En något skakad Elmer och hans Dino börjar eftersöket och hittar snart blodspår. Efter cirka en kilometer hamnar suggan hos en passkytt och Mjölby har en ilsken gris mindre.
Förundrad över varför suggan var så ilsken går Elmer tillbaka till legan för att se om där finns smågris - men där är tomt. 
Varför hon reagerat med sån ilska - egentligen utan anledning - förstår Elmer inte.

Dagen fortsatte med framgångsrika jakter - totalt blev det 11 grisar skjutna på de båda markerna.
Dino själv fick visa Nivernais-expertis en gång till den dagen.
Vid nästa släpp - efter sugg-anfallet - drev Dino en gris i ungefär en timme innan de kom fram till husse Elmer som fick skjuta Dinos allra första egna gris.

Det fanns gott om grisar på markerna - förutom de skjutna såg man ungefär 30 till under dagen.
Vad som kunde ha hänt om Elmer inte lyckats hejda suggan som hade en levandevikt på ca 130 kg vågar han inte ens tänka på..

En jaktdag som slutade lyckligt trots en dålig inledning!
Tack Elmer för din härliga berättelse!

Det kom ett brev till webbredaktionen:

Söndagsjakt med Cindy

Hej!

Vill bara berätta att Cindy gick två såtar igår och jobbade verkligen jättebra. Fick tre upptag i första såten - ena gången gick drevet i en sväng bakåt och när hon var ca 600 m bakom oss blåste jag in henne med hornet.

Efter att ha stått stilla ett tag snurrade hon  runt en stund på samma ställe och kom sedan tillbaka i sitt eget spår. Likadant andra gången, efter upptag gick drevet i en sväng bakom oss och när hon var ca 700 m bort blåste jag och proceduren upprepades. Passkyttar såg att det var grisar hon drev men inget djur gick i pass tyvärr.
Tredje upptaget blevganska kort och det kan ev tänkas att det var hjort eller rå - hon kom tillbaka ganska snabbt och ingen såg vad hon hade fått upp. Därefter åt vi lunch och hundarna fick vatten och vila i bilarna. Vi har ett varmt och bra täcke till Cindy som gör att hon torkar.

På eftermiddagen gick vi en mindre såt genom mycket täta granpartier och då ville jag ha Cindy före mig. Och även om jag inte kunde se henne så såg jag på GPSen att hon höll sig runt mig ca 10-50 m, sedan gick hon loss  men drev inte så långt denna gång.
En wachtel hängde på och ägaren sa sedan att det var gris för det hörde hon på sin hunds skall. Wachteln kom tillbaka först och sedan kom Cindy efter en stund innan jag hann blåsa.
När vi sedan gick tillbaka var det naturligtvis en annan hundförare som sa sig veta att nivernaishundarna var så snabbsprungna minsann! Det var skönt att få säga hur fel hon hade i det påståendet! Jag menade att eftersom de spårar så noggrannt var det inte alls sant. Wachtlarna och korsningarna är mycket snabbare, vilket jag själv kunde konstatera under hela dagen......
En kille som är jaktledare på en stor gård gillade henne skarpt och frågade en del om rasen.

Även om ingen gris blev skjuten för Cindy (eller någon annan hund), så kände vi oss väldigt nöjda med hur hon jobbar. Vi har klippt bort hår under tassarna och lite på öronen - så hon har inga bollar med snö som fastnar, utan en bra effektiv päls i vårt klimat. En hjort blev skjuten, men den var inte i närheten av oss.
En wachtel drev älg, men då tittade Cindy bara på utan att skälla eller följa efter. Många i det här jaktlaget, som alltså inte var vårt eget - kommenterade att de rös när de hörde Cindys fina skall.
Känns ändå som att vi gör bra reklam för rasen även om inget blev skjutet för henne den här gången heller. Många såg också hur bra hon kommer in (man kan ta i henne & kolla att hon inte är skadad) och sedan är hon ivrig på att komma iväg igen.
När man sätter koppel på och går till bilarna är hon fortfarande lika pigg och tokig på att följa alla färska grisspår hon hittar. Hon har m.a.o en fantastisk jaktlust, tröttnar aldrig och verkar inte få nog!

Hälsningar
Ingela Kyrklund & Cindy                     PS husse satt på pass förstås :)

 

Spännande jakt i Örebro
Stefan Fransson skriver om en dag väl värd att minnas!

Lördag 27 oktober åkte jag och snart 2-åriga Nivernaishannen Gösta (Figaro i pappren) till en mark utanför Örebro på jakt.
Med den här dagen var även Micke Östlund med sin Scott, Jaques Dominguez med urhunden Ceke, Christer Brannebo med Dragos och Micke Bohman med duktiga tiken Doris.


Förväntningarna var högt ställda då det enligt uppgift skulle finnas mycket svin på marken. Passkyttar ställdes ut och sedan släpptes både hundförare och hundar lösa.
Micke och Scott samt Christer och Dragos gick i första såten och ganska omgående blev det upptag på gris och båda hundarna drev på varsitt håll i såten.
Passkyttarna såg flera grisar som kom förbi dem utan hund så även Doris fick jobba med gris som hon ömsom drev och  ömsom ställde - men  in på en grannmark.  Där sköts en sk "rödgris" av en glad och imponerad skytt som ringde och berättade den goda nyheten.
Störd av dreven och ståndskallen försökte en galt i +100kgs-klassen smita ut men sågs av en passare och påsköts av nästa passare och försvann in i en tätning.  Skytten trodde att det hade gått bra och att skottet hade tagit där det skulle, men han hade inte varit in i tätningen och kollat.

Ett perfekt uppdrag för Gösta och mej! Tillsammans med Jaques gick vi dit för att kontrollera. När vi kom fram till en första passkytten -  som sett galten först - så sa han att på vägen där vi gick hade det gått över en älgko med kalv. Gösta bara markerade utan att gå igång så träningen med hjortviltrenheten börjar nog ge resultat.

Nåväl,släppte Gösta där galten synts och efter lite spring så hade han löpan och drev fram till galten som låg död något hundratal meter bort i en grantätning
med ett perfekt skott genom lungorna.

Så var det då dags för den andra såten. Det var Micke och Scott igen,  jag och Gösta samt Jaques med Ceke. Christer och Micke B tillsammans med sina hundar var backup.
Scott hittade gris direkt och det blev ståndskall. 
Samtidigt hittade Gösta också gris och han drev ca 300 meter innan det stannade. Om grisen står tätt så tystnar Gösta på ståndet ibland och jag kom inte närmre än 150 meter innan grisen gick loss. Det blev drev igen - den här gången ca 400 meter och stånd igen och  - samma visa igen -  det gick loss innan jag kom fram.

Terrängen var väldigt tät och jag kom inte in på stånden och fjärde gången kom Gösta så nära att jag kallade av honom och det fick räcka då vi var en bra bit
utanför såten.
Jaques och en av årets valpköpare som var med såg Gösta komma med en större gris utan att han kunde komma åt.  

Även Ceke och Dragos jagade gris i andra såten och bjöd på fin musik för passarna.
Micke Östlund fick skjuta en fin galt på dryga 115kg på ett par meters håll.
Grattis!

Helt klart en toppendag på en mycket fin mark med otroligt mycket gris. Det blev runt 40 observationer under dagen och det var minst ett drev igång hela tiden under hela jaktdagen!

Har börjat injagningen av Gösta nu i höst och han har en bit kvar till färdig jakthund men det verkar lovande och husse är mycket nöjd med dagen.

Stefan Fransson