Spännande i Näslandet
Bengt ringde och undrade om jag ville vara med på en Nivernaisjakt på en mark söder om Grödinge, utanför Södertälje. Det var riktigt gott om grisar men man hade inte haft någon vidare framgång vid tidigare jakter på vildsvin. Så nu ville de prova jaga med enbart Nivernais, det blev följande hundar, Scott, Dacke, Gaston, Duc och unghunden Trästabos Hero.

Morgonen bjöd på 2dm nysnö och ett par minusgrader, vi skulle jaga av en stor halvö som var 2km bred så det var fina förutsättningar för en lyckad jakt med buktande drev.

 Jag skulle släppa Scott i en granplantering, Duc, Trästabos Hero och Gaston skulle alla gå från olika håll.

Redan innan vi fick ordern att släppa hundarna kunde jag höra en Nivernais skalla för fullt, Jacques informerade att Trästabos Hero markerar gris. Jag blev förvånad att skallet hördes så långt, för jag var trots allt mer än 1km bort och dessutom var det fullt med nysnö på träden.

Scott drog upp öronen och lyssnade uppmärksamt på skallen.

När vi väl fick släpa hundarna hör jag att det är fullt ös i fjärran, nyansen i skallet ändrar karaktär och jag förstår att nu är grisen på benen.

Scott drar iväg och börjar söka genom tätningen, det är riktig pudersnö som ligger tjockt på grenarna och minsta man kommer åt en gren så faller snön ner precis överallt. Är riktigt glad att jag drog åt halsduken rejält.

Nu buktar drevet ner mot oss och jag ser att Scott försvinner iväg från tätningen och in i den äldre skogen och börjar väckskalla, inom några sekunder så är det fullt drev rätt mot passkedjan. Jag hör nu hur Trästabos Hero närmar sig och det verkar komma rakt emot mig, ställer mig på en lämplig växel i granplanteringen. Drevet kommer närmare och närmare, men sedan hör jag hur det går i samma riktning som Scott försvann. Då förstår jag att det är samma gris och att Hero ligger någon minut efter.

 Drevet går ut ur såten men vänder och går tillbaka igen, nu kommer rapporter i radion att det är ett antal skyttar som ser olika grisar både den som är driven och andra grisar som är stötta. Drevet går förbi mig igen och ännu en gång konstaterar jag att jag stod på fel plats, det går nu norrut och ut ur såten.

Men hela grantätningen är mer eller mindre ogenomgången så jag går och handmotar och ser då färska spår efter 2 grisar. Följer spåren en bit och får fart på grisarna och spåren har nu övergått till språngspår. Lite senare rapporterar en skytt att han sett 2 grisar.

 Ser på GPS:en att Scott har släppt och är på väg tillbaka i sin löpa som han alltid gör, men plötsligt så byter han riktning och drar i väg med fullt skall. Det är en ny gris och drevet buktar snävt ett varv innan skottet går, hör på radion att en gris är skjuten. På GPS:en ser jag att Scott vill inte komma tillbaka utan har springer fram och tillbaka och börjar ringa, snart blir mina misstankar besannade då det blir fullt upptag. Det var fler grisar som hade delat sig!

Nu går det raka vägen in i den värsta tätningen jag varit med om med smågranar, vatten och sly.

Det blir ståndskall och jag smyger försiktigt fram, grisarna var dock nervösa och strax hör jag hur det går loss. 2 jämnstora ljusbruna grisar springer med fin bredsida knappt 10 meter ifrån mig, får en öppning men håller alldeles för långt fram och total bommar (då hjälper inte ens kaliber 45-70... )

Den andra grisen kommer betydligt långsammare men jag vill inte skjuta på en till innan jag vet hur det gick med den första grisen. Skottplatsen visar ingenting och jag hittar kulans nedslagsplats, följer ändå spåren en bra bit för att vara säker på att det var en bom.

Nytt ståndskall - går på och försöker få loss det så det kommer ut på passkyttarna, det blir en katt och råtta lek där grisarna bara springer fram och tillbaka i tätningen.

Efter 10minuter kommer både Dacke & Hero in i tätningen från olika håll med olika grisar.

Nu är det Nivernais musik! Vid ett par tillfällen hade alla 3 hundar 3 olika ståndskall runt omkring mig, alla var inom en radie på 50meter och jag står bara och njuter av musiken!!!

Det är grisar som grymtar, hundar som ylar i upphetsning och skäller om vart annat, och det plaskar runt omkring i hela tätningen av hundar och grisar. Ser många griskonturer men det är helt omöjligt att skjuta då det inte går att fastställa vart hundarna är.

Vid ett tillfälle har Dacke ställt en gris där det är lite mer öppet, smyger fram så jag bara står 2 meter från granen men kan inte se något, efter någon minut sätter jag mig ner på huk för att se om grisen fortfarande är kvar, men då springer den iväg.

Så höll det på i närmare en timme, grisarna gick loss och ut ur tätningen och tog en lov för att sedan springa in igen och så det blev nya ståndskall. Till slut så lämnar några grisar tätningen och alla 3 hundarna slår följe och de lämnar såten.

Under den första såten sköts det ytterligare 2 grisar. 

Såt nr 2 slutade med att grisen som Scott drev sprang in i samma tätning, igen...

Men denna gång i en del av tätningen där det inte ens fanns några stigar. Jag fick trycka mig igenom sly och granar och här var det totalt omöjligt att ens få se en skymt av grisen. De blir tyst i radion och jag upptäcker att jag slitit sönder både kontakten till jaktradion och öronsnäckan :-(

Efter en bra stund blir Scott blir glesare och glesare i skallet så jag beslutar mig för att kalla av och koppla honom, han var riktigt trött mentalt efter allt hårt arbete i denna tätning.

Totalt blev det närmare 6 timmars drevjakt och ståndarbete för Scott.

Måste säga att detta var nog min roligaste hundjakt jag någonsin varit med om! Somnade med ett leende på läpparna.

 

Text: Mikael Östlund


 


 


 


 


 


 


Bengt och Jacques

Eftersök med Scott

 

En ensam årsgris var påskjuten enligt skytten, men spårstämplarna visade att det var en större gris och jag uppskattade den till närmare 100kg. På skottplatsen var det benbitar och rikligt med blod, när vi följer spåret minskar blodet snabbt och efter 300meter upphör det helt.

Vi spårar ytterligare närmare 1 km utan att hitta en sårlega. Beslutar mig för att det enda raka är att släppa Skott och se om han kan ställa grisen.

 På GPS:en ser vi att det bär iväg mot en sjö 2 km bort. Vi placerar ut passkyttar runt omkring och strax efter de är plats rapporterar en skytt att han ser 5st årsgrisar springa i vassen men Scott springer bara runt och smågläfsar och verkar inte bry sig om dessa grisar. Jag svarar att det är en ensam vuxen gris som är påskjuten och detta måste vara en helt annan grupp, om de inte kan se några skador så får de inte skjuta.

Tar mig skyndsamt mot sjön och ser på pejlen att nu är han ute och simmar 50m ut i sjön, men vänder strax tillbaka och börjar ringa igen på land.

Hinner precis komma fram till vassen och se honom dra iväg med bestämd fart med nosen i backen. Säger till en passkytt att han ska göra sig beredd för nu har Scott hittat rätt gris, hinner knappt avsluta meningen så är det full fart i vassen.

Jag rör mig sakta mot ståndskallet i den täta vassen och grisen gör ett nytt utfall mot Scott som utmanövrerar grisen, så ser jag att Scott upptäcker mig och stirrar på mig i några sekunder. Till min förvåning så springer han in igen och ligger på ännu hårdare och drar grisen rätt emot mig. 3:e gången så springer han förbi mig med grisen tätt i hasarna så jag måste hoppa undan och vrider mig samtidigt när grisen springer förbi mig.

Nu går allt i slow motion - grisen stannar 1-1,5 meter ifrån mig och Scott springer vidare. Samtidigt som jag hoppar undan så tappar jag även balansen och faller baklänges mycket långsamt, hinner tänka att "F-N grisen kommer attackera mig när jag ligger ner!". Så jag lyfter upp bössan och pekar på grisens rygg med bösspipan och trycker av. Grisen tar ett steg och blir liggandes. Själv landar jag sittandes och begriper knappt vad som skett, men jag är glad att jag hade bygelrepetern i kaliber 45-70!

Kulan gick in strax bakom lungan och satt i skinnet under bröstbenet, kulan hade svampat upp sig perfekt och var som en 5krona.

Det var en 80kg gylta som var skjuten i nedre bakbenet.

Detta var första gången Scott har "dragit" en gris till mig och han är ändå snart 7år, så även gamla hundar lär sig hela tiden!

 

Text och bilder Mikael Östlund


 

Sköllersta, Örebro, Oktober 2013


 Foto: Mikael Östlund

På initiativ av en av Jaktgruppens efterlysningar samlades åtta stycken nivernaisar med sju ägare en tidigt lördagsmorgon strax utanför Örebro.
På markerna fanns gott om vildsvin och tre såtar hanns med att jagas av under dagen. Resultat av en mycket lyckad och trevlig dag blev två vildsvin.
På bilden syns K-G Hansson, Nicklas Olsson och Stefan Fransson med sina duktiga hundar.
Ett varmt tack till jaktledare Rolf med jaktlag som förutom en spännande dag bjöd på god lunch!

Joacim Sundin